Boktokig

Jag har ju glömt att skriva min nya adress. Den är: http://boktokig.blogspot.com/ Välkommen dit!!!

Till sist har jag slutgiltigt bestämt mig. Jag flyttar till min andra blogg. Jag har velat så länge, men nu får det bli så här. Det är därför det inte kommit några inlägg på en månad, fast jag läst många böcker. Alla recensioner finns i den nya bloggen. Jag ska bara flytta över alla gamla recensioner dit, som inte redan finns där. Så vi ses på min nya adress.

Jag gillar kåserier. Det är skönt att sitta och skratta och känna igen sig i någon annans vardag. Speciellt gillar jag kåserier om hur det är att vara mamma. Som Hillevi skriver på baksidan av boken "Är det något som småbarnsmammor behöver så är det att skratta".

I denna bok heter tomten Niklas Jula och hand är en smal tomte utan skägg. Han är den enda riktiga tomten som finns kvar och är jagad av Herman Helgerån som vill förvandla honom till en chokladtomte. Han kraschar med sin vagn på en gata i staden där barnen Ben och Charlotte bor.

Betyg: 3 av 5

I denna bok finns den sorgligaste sagan jag vet, nämligen Selma Lagerlöfs Legenden om julrosorna. Det finns fler sorgliga berättelser också, som t ex Eleanor Farjeons Glasfågeln eller H.C. Andersens. När jag läser sorgliga julsagor så brukar jag fundera kring om inte julsagor vara glada, lyckliga sagor. Fast sorgliga sagor kan ju vara väldigt vackra och julen är ju en skönhetens högtid också. Jag är lite kluven till sorgliga julsagor. Samtidigt som jag tycker om dem och de är så otroligt vackra så blir jag så sorgsen av dem att jag tänker att jag aldrig ska läsa en sorglig julsaga mer. Som tur är det inte bara sorgliga sagor i boken utan även glada, t ex så finns Julklappståget med och Alf Proysens Snickar Anderssons jul.

Det känns som om boken Sent i november riktar sig mer till vuxna än till barn. Det är en bok som känns som en skildring av november. Det är en bok om ensamhet och längtan. Melankoli är nog ordet som bäst beskriver Sent i november. Tove Jansson skriver med ett språk som enkelt och avskalat och som visar att det behövs inga tillkrånglade meningar.

Under den sena hösten söker sig några figurer till muminhuset för att besöka muminfamiljen i längtan efter gemenskap och förändring. Men muminfamiljen är inte där. Hemulen, homsan Toft, Filifjonkan, Onkelskruttet, Mymlan och Snusmumriken stannar kvar och försöker leva tillsammans medan de väntar på muminfamiljen.

Betyg: 4 av 5

Det här var en mysig liten bok. Jag fascineras av böcker som beskriver de som kan skapa. Jag har alltid beundrat de människor som kan rita, måla och skulptera. Nu har en ny sorts kategori lagts till. Jag beundrar modister numera. Jag vill också skapa något med mina händer! Jag kunde riktigt se framför mig de vackra hattar som Ellie, i boken, gjorde. Jag kunde föreställa mig lyckan över att ha gjort en skapelse. Dessutom blev jag sugen på att köpa mig en hatt själv.

Boken handlar om Ellie Matthews som ärver sin mammas hattaffär i Dublin. Hon vet först inte om hon ska sälja den eller om hon ska behålla den. Ett stort byggföretag är intresserad av att köpa upp små butiker för att de ska kunna expandera.

Även om detta är en lättsam må-bra-bok utan djuplodande personskildringar, så är det en bok som ändå väcker vissa tankar hos mig. Alla dessa butikskedjor som finns i varenda stad som gör att alla köpcentrum ser ungefär lika ut. Är det så vi egentligen vill ha det? Är det värt att betala lite extra för varorna för att få behålla de små unika butiker som finns kvar? Stödjer vi våra lokala små butiker?

Jag blir så illa berörd när jag läser en bok om barn som försvinner eller dör. Naturligtvis är det för att jag själv är mamma. När jag börjar läsa boken och Maja försvinner ropar hela min kropp "NEJ, hon får inte försvinna". Då vill jag sluta läsa bara för att jag inte står ut med tanken, men naturligtvis fortsätter jag läsa. Jag lär känna bokens personer allt mer och konstaterat (återigen) att Johan Ajvide Lindqvist är en skicklig författare. Hans människoporträtt känns verkliga och det är en konst. Det är även en konst att balansera mellan det overkliga och det verkliga. Det är något som författaren gör mycket bra. Sedan måste jag säga att även fast jag kunde ana hur boken skulle sluta, så skulle jag inte vilja att den slutade annorlunda.

Människohamn utspelar sig på en liten ö som heter Domarö. En flicka som heter Maja försvann spårlöst en vinter. Hennes pappa Anders återvänder till ön ett par år senare, nedbruten och alkoholist Märkliga saker börjar hända.

Den här boken är en tegelsten. 862 sidor!!! När jag kommit halvvägs var det ju som att redan ha läst två böcker. För att inte tala om vilken liten text det var. Men det är en välskriven bok! Man sugs in i den och läser glatt (eller rättare sagt sorgset) vidare. Efter att ha läst ungefär halva boken, var jag tvungen att googla lite om Marilyn. Jag var både intresserad att se lite bilder och att läsa om henne. Eftersom Oates har skrivit boken som en roman och inte en biografi är det svårt att veta vad som är sanning och vad som är påhittat. Här och där är meningar kursiverade. Det ger känslan av citat och gör att boken känns mer verklig.

I Blonde får vi följa Monroes liv från början till slutet. Boken handlar om en ensam ung kvinna, som uttnyttjas rejält.

Det är en sorglig historia!

Ännu en gång har Johan Theorin skrivit en fantastiskt bra bok! Förra boken hette Skumtimmen och utspelade sig på Öland under hösten. Denna bok utspelar sig under vintern. Fåk är en öländsk snöstorm, som kan lamslå Öland om det vill sig illa.

Nattfåk utspelar sig på norra Öland vid den gamla gården Åludden, dit Johan och Katrine nyss flyttat med sina två barn. Till gården hör två fyrar och gården har byggts av vrakgods från skeppsbrott. Katrine och barnen har knappt hunnit flytta in förrän sker ett dödsfall på gården. Det börjar hända märkliga saker. När barnet pratar med döda i sömnen är det väl en dröm, eller? Johan är duktig på att bygga upp en kuslig stämning där man inte är säker på om det är sorgen som tar sig uttryck eller om det spökar.

Boken började bra. Jag tyckte den var intressant med relationen mellan de båda vännerna, som var så olika. Jag tyckte om språket också. Men så plötsligt blev den tråkig och sedan kom syskonincest och så kronan på verket sex styvdotter med styvpappa. Vad skulle allt det vara bra för? Jag kan inte rekomendera den alls... tyvärr!

Hästen och hans pojke läste jag när jag gick på lågstadiet och nu var det dags igen. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle tycka om den så mycket som jag faktiskt gjorde. Vad än vissa personer säger så var C.S. Lewis ett geni. Han gjorde en fantastisk serie böcker, som tål att läsas om och om igen! Jag älskar den där magiska världen, som jag önskade som barn att jag skulle hitta!!!

Så har man läst sista delen. Jag tycker inte den var sååå bra. Jag irriteras av karaktärerna en del och ibland är det bara för mycket och för klyschigt. Redan i förra boken tyckte jag att det var jobbigt att båda kvinnorna blev gravida samtidigt. Det kändes som en lösning som ett barn skulle skriva. Den känslan har jag även i denna bok, fast ännu mer. Däremot så gillar jag slutet. Att det inte slutar som alla andra skulle lösa det på.

Jag gillar verkligen Giles Blunts böcker. Jag blir hela tiden lockad att fortsätta läsa. Jag tycker dessutom om att kriminalkommisarie John Cardinal inte är som andra kriminalkommisarier.

John Cardinals hustru Catherine, som i många år har lidit av manodepression, hittas på marken nedanför ett höghus och man hittar ett självmordsbrev. John blir övertygad om att det inte alls är ett självmord. Johns kollega Delorme har samtidigt hand om ett pedofilfall. Det är en hemsk berättelse, men oj vad den är bra!!!